När jag tvingades att välja lämna

fotfästet

Förra veckan skrev jag några visdomsord jag fått till mig om att välja. Julen 2010 tvingades jag att välja, jag valde nummer 3. LÄMNA.

Vad lämnade jag? Ett fast roligt jobb sedan 13 år och underbara kollegor, chefer och många av dem mycket kära vänner. Det var sorg på hög nivå men jag hade att välja på att gå i väggen en gång till och fortsätta att gå in och ut ur sjukskrivningar eller slänga mig ut i det okända genom att säga upp mig.

Jag hade under de fyra åren från utmattningsdepressionen 2006 sakta, sakta jobbat mig tillbaka med otroligt stöd av omgivningen. I början vågade jag inte ens skriva in möten i kalendern för det kändes stressigt att ha en tid att passa. När jag återvände efter heltidssjukskrivning hade kollegorna rensat hela min mail och kalender, fanns inget kvar som kunde trigga igång den gamla stressen.

Klok doktor

Jag var då rädd att ramla tillbaka till ursprungsläget men kom i väldigt sakta mak in i lite projekt som inte var tidskritiska. Satt emellan varven hos min kära doktor som började ställa krav på mig, vilket medförde rädsla och gråt, men han pushade och lade ribban högre och högre, han visste att jag skulle klara det. Jag gjorde det inte. Otrolig fingertoppskänsla har den karln.

Hade jag själv fått bestämma hade jag valt den fega vägen och inte kommit vidare utan låtit min rädsla tagit över.

Framåt 2008-2009 ökade jag på jobbnivå och projekt och kände mig väldigt tillfreds och glad att jag vågade lita på mig själv att jag åter kunde engagera mig och inte känna mig för stressad och rädd. Och jag hade hela tiden stöd runt mig av alla, chefer, kollegor, projektmedarbetare, styrgrupper ja alla fanns där och tillförde positiv inspiration och tillit.

Men under 2010 kände jag att även om jag kände mig inspirerad och glädjefylld av projekten jag hade så började jag bli dränerad på energi igen. Sakta men säkert kände jag mig mer trött, håglös och hjärnan började gå i spinn med dumheter och oro dygnet runt. Var återigen i läget att bara orka jobba, äta och sova! Det är inte jag, jag vill inte ha ett sånt liv.

Kan själv

Kan inte skylla på någon annan än mig själv, INGEN lade på mig denna stress i skallen, utan det skötte jag alldeles utmärkt själv! Precis som 2006.

Sade jag något till någon enda person – nej, som vanligt vid mina stora livsbeslut så ältar jag dem i mitt eget huvud tills det är färdigbearbetat sen meddelar jag världen. Och då kan ingen ändra på mitt beslut!

Tankens kraft

Under julledigheten 2010 så gick min hjärna på riktigt högvarv, vad skulle jag göra? Kände att det var ett stort tjänstefel mot mig själv och min nära omgivning om jag dök ner i utmattningsdepression igen. Jag orkade bara inte en gång till, ville verkligen inte. Och antagligen hade jag blivit singel i ett sånt scenario, för sambon hade det ytterst tufft under åren som varit innan. Barnen och resten av familj, släkt och vänner hade nog dragit sig längre och längre bort, det hade jag gjort.

Jag insåg att vara projektledare, ha fylld kalender, folk som pockade på mitt engagemang som jag tyckte var roligt, tog alldeles för mycket energi. Jag var stress-skadad, tröskeln hade blivit alldeles för låg och jag behövde verkligen göra något drastiskt.

Samma tankar hade jag 2005-2006 men hade då inte orken att ta mig ur, det hade gått för långt! Visste inte vad jag ville göra istället och när det svaret ej fanns så gick det bara fortsatt utför.

Julen 2010 började jag tänka i banorna att jag verkligen behövde ett jobb där jag jobbade med ”döda” grejer, industrijobb utan telefon, mail eller kalender. Bara stämpla in, göra sitt jobb och stämpla ut och gå hem! Det blev en tanke och till slut ett beslut!

Gick igenom en massa olika yrken i huvudet som jag kanske skulle kunna söka, t ex i affär, jobba med folk i någon form, men kom fram till att jag hade inte ork att bemöta folk på ett vettigt sätt, var för trött och arg. Var helt övertygad om att jag skulle börja skälla på kunder om jag hade börjat i någon affär. Eller gråta vid minsta motgång.

Uppsägning

Jag sade upp mig! 7 januari 2011. Visste att det var ingen idé att ens försöka att ringa industrivärlden och säga att ”Hej, jag är en gammal kärring som vill börja jobba hos Er om tre månader”. Det fungerar inte så, alltså fick jag lov att säga upp mig och försöka överleva de tre uppsägningsmånaderna och sen se om jag kunde lirka in mig dit jag ville.

Det var inte första gången jag kastat mig ut i ”tomma intet” vad gäller jobb och inte ha allt klart, men det har alltid löst sig på ett eller annat sätt. Lite läskigare denna gång då jag var fyllda 52, är man 50+ är det svårare att byta jobb har jag hört och läst överallt… Men jag vet många som bytt jobb än senare i livet, även bortåt 60, fast kanske inte bytt inriktning så radikalt som jag gjorde.

Jag lyckades att dela isär ”mina” projekt på nya medarbetare utan att gå i däck. Var en balansgång, men alla ställde upp på ett fantastiskt sätt – igen!

Efter ett par månader under uppsägningstiden var jag klar och hade gjort upp med närmaste chefen att jag fick gå lite tidigare om jag fann jobb där jag fick möjlighet att inställa mig fort.

Började ringa och tjata den vanliga vägen till personal på lokala industrin Meritor, sen till en av cheferna jag känner sedan tidigare, hade inte tid vänta. Han styrde nog lite där och jag fick sen tala med en annan av cheferna, som jag fick träffa en måndag och på en vecka var jag på plats. Söndag 27 mars 2011 började jag på nattskift lära mig bygga bakaxlar – det var ej lätt, stressad, prestationsångest att kunna allt på en gång och så nattskift på det. Kroppen och hjärnan skrek!

Någonstans känns det som att tänker man tillräckligt mycket på hur man vill ha det så blir det så, i det här fallet blev det i alla fall som jag i flera månader tänkte. Bort från det gamla och våga sig på något helt nytt!

Stämpla in och sen ut!

Känslan den sommaren när semester kom var underbar, göra klart den uppgift man var vid just då, stämpla ut och gå hem! Ut med båten och ha semester, det var underbart.

På gamla jobbet var man igång länge med att planera att ha allt fixat så det skulle vara lätt och förberett för den av oss som skulle jobba, då vi fick dela på oss under semester för att kunna ge support till användare. Vid återkomst var det full inkorg på mailen och man fick ägna många dagar åt att sortera vad som var mest angeläget och brått.

Men på nya jobbet stämplade jag ut och sen in när semestern var slut – så fantastiskt, underbart och välbehövligt. Har inte haft sånt jobb under någon längre tid sedan 1986, bara korta perioder.

Stressen, prestationen och irritation på skitsaker behöll jag och vårdade även på detta nya jobb under flera år, i vågor. Tack nuvarande kollegor att ni stått ut!

Nytt lugn!

Men nu känns det som att min hjärna läkt och lugnat sig. Tröskel är fortfarande lägre och man får vara vaksam. Jag går väl inte omkring ”tanklös” men jag har inte tankar dygnet runt av oro, ilska eller annat negativt utan mer med tillförsikt, drömmar och har ett helt nytt lugn inuti som varit borta väldigt, väldigt länge. Vet inte om jag ens har haft detta lugn någonsin. Sen har jag kanske inte blivit helt mesig, ibland vresar jag till mig och säger ifrån. Jag tar inte vad som helst, men väljer nog mina strider på ett helt annat sätt. Orättvisor blir jag t ex ytterst irriterad på. Om jag bara låter bli socker och sover så behåller jag mitt lugn.

Modig

Efter att beslutet togs om att lämna gamla jobbet så har man fått många lovord om mitt mod att göra det. Och det känner jag också, jag var modig fast jag var livrädd! Men jag var än räddare för att bli sjukskriven ännu en gång.

Eiffel
1999 vågade jag ej, men 2013 hade jag tränat bort delar av min höjdrädsla  och klarade att ta mig ända upp till toppen av Eiffeltornet. Mäktigt!

En kär vän från Danmark gav mig ett ordspråk i början av 90-talet, som Sören Kierkegaard har skrivit, som jag har utnyttjat flertalet gånger i livet. Jag önskar att de som känner sig frustrerade och vill ha förändring i livet tar till sig detta, risken är annars att man blir arg och bitter om hur livet blev.

”Att våga är att förlora fotfästet för en stund,
att inte våga är att förlora sig själv.”

Att slänga sig ut i tomma intet och inte riktigt veta vad som ska hända gör att man blir kreativ och öppnar sina sinnen för nya spännande möjligheter och kan fånga dem när de dyker upp. Det är i alla fall min erfarenhet. Som sagt jag har gjort det flera gånger när det gäller jobb och det har alltid löst sig. 2006 lyckades jag inte, utmattning hade gått för långt men januari 2011 gjorde jag slag i saken innan det var för sent – tack och lov.

Idol

Jag, hela Lindesberg och det verkar som stora delar av Sverige har vår Martin Almgren som en idol. Men jag skaffade mig en ytterligare idol i lördags kväll, hon heter Elin Källström, enhetschef på ett äldreboende i Märsta. När jag ej klarar att bo på ålderns höst så kräver jag en chef som Elin där jag ska vara.

Får man sen med maten, att plocka bort allt onödigt sött och andra snabba kolhydrater så tror jag vi får en helt underbar ålderdom, mer rörlighet, mindre mediciner och tusan så roligt! Det min idol har infört är bland annat pubkväll, speeddating, snöbollskrig inomhus, maraton etc. Snälla känner ni någon modig och klok enhetschef tipsa om denna länk så kanske det kan sprida sig utanför Märsta.

Länk-tips

Denna vecka har jag läst en del och lyssnat på några podcast med Anna Sparre, bland annat om Vinterdepression, ljusterapi, sömn och tryptofan – intervju och Huvudvärkstabletter – en giftig berättelse.

Andra rubriker jag sett på Facebook under veckan: Coca-Colas forskningschef avgår efter skandal, mycket mygel har vi bland forskning som är betald av de som stundtals ställer till det för oss. Hos Kostdoktorn har mycket spännande kommit upp bland annat om Doctor in the House.

Nästa vecka: Alternativbehandlingar och -medicin genom åren

Var rädda om Er och kom ihåg att ibland behöver man våga…. även om det är läskigt!

Kina

Annonser