Reflektion av kosthållning Israel 1980 och England 1981

ApelsinJag önskar verkligen att jag hade satt mig in i vad mat gör med kropp och själ mycket tidigare i livet. Jag fick egentligen en kvalificerad chans då jag ena året var i Israel och plockade apelsiner på en kibbutz för att året efter dra till Brighton för att bättra på engelskan och bo i familj – ytterligheternas ytterligheter.

Den tiden i livet var jag definitivt inte intresserad av matlagning, hemmavid var det köttfärssås och snabbmakaroner som gällde. Gick gärna ut och åt på luncher vid dagtidsjobb och vid kvällsjobb (jobbade då tvåskift som grafiker på lokalblaskan) tror jag att det gick åt mackor i parti och minut.

När jag och ett par kompisar drog till kibbutz i början av 1980 så åt man all mat i matsalen. Upp tidigt på morgonen, blev utkörda med traktor och vagn till apelsinodlingen efter frukost. Under förmiddagen kom man ut till odlingen med härligt fika, mackor, grönsaker, dryck och apelsiner hade vi ju tillgång till hela tiden.

Lunch åt vi vid återkomst. Vi hade beting, blev indelade i grupper och när vi plockat de lådor vi var ålagda fick vi åka ”hem”. Några timmars härlig vila i sol vid poolen eller i sängen på eftermiddagen, det var då jag skrev mina långa brev hem till mina nära. Alla undrade vad jag skrev, då jag ofta satt ute på eftermiddagarna med mitt block. Polarna tyckte inte det hände så mycket, men för de mina här hemma var det roligt att läsa om vardagslivet som var så annorlunda. Mor har sparat breven och jag fick dem av henne för ett tag sedan och jag fick mentalt återvända till 1980.

Såna här lådor skulle vi fylla. Många apelsiner slank ner i värmen.
Såna här lådor skulle vi fylla.
Många apelsiner slank ner i värmen.

Sabbat

Middag var det framåt aftonen. Extravagant mat varje lördag då det var sabbat, då kom steken fram! Jobbvecka söndag till fredag.

Vad jag minns var att det var oerhört mycket grönsaker och frukt vi hade tillgång till hela tiden. Lärde mig tycka om avokado som jag knappt sett innan. Mosades på macka med salt på. Yoghurt med mosad banan var efterrätt då och då, den hade fått stå och goa till sig så det var supergott. Yoghurten där var fantastisk tjock och antagligen riktigt fet och väldigt god.

Pub

På kibbutzen bland oss volontärer fanns en pub och självklart såg jag till att bli kompis med de killar som skötte puben. Alltså kunde man en varm eftermiddag få tag på en kall öl då och då. Pubkvällar var det en till två gånger i veckan. Åkte någon volontär hem var det alltid avskedsfest. Under en vecka var det någon varje dag som åkte hem, den veckan var vi lite extra trötta.

Några av oss tjejer började träna fotboll för att efter några månader tvåla till grannkibbutzens lag. Några killar såg till att träna oss väl och de flesta slöt upp och hejade på oss när matchen gick av stapeln.

Det hände att vi tände brasa i en eldstad på gården sent på natten och stekte äggröra, var visst någon som kunde ”hämta” lite ägg i köket. Så himla gott!

Stark och frisk!

Det jag vill säga är att så mycket ork och styrka har jag nog aldrig haft!  Inte en snorlobba eller andra åkommor därnere. Sol, värme, frisk luft och väldigt god och mycket nyttigare mat än jag åt hemma. I alla fall mycket mer grönsaker och frukt. Och så var man ju ute nästan jämt, hade bara säng och en garderob i de rum vi bodde i, där sov man bara. Ändå var det mycket fest, sena nätter och hyfsat hårt jobb.

Rundresa

Jag valde finaste kamelen, när detta ädla djur skulle provas.
Jag valde finaste kamelen, när detta ädla djur skulle provas.

När vi gjort vårt på kibbutzen började vi resa runt i landet och titta på alla fascinerande sevärdheter, från norr till söder. Mycket historik i det landet och när vi kom söderut till Eilat och Sinai, som hörde till Israel under den tiden, så sov vi på stranden. Allt resande gjordes genom att lifta, alla liftade i korsningarna. Var en överenskommen regel, de äldsta först, sen militärerna och sen fick vi andra åka med. Alla stannade.

Kommer ihåg en matinhandling i Eilat, limpa och någon chokladsmet i burk som vi använde som pålägg. Var den dagens middag, macka, chokladsmet och ljummet vatten från nån kran på stranden i våra vattenflaskor. Var antagligen det vi tog till frukost dagen därpå också. Vi levde billigt och kostfattigt när ingen lagade maten åt oss.

Pyramiderna

Den våren öppnades gränsen mellan Israel och Egypten, så vi skramlade ihop ett gäng på 7

Pyramiderna utanför Kairo, vi red runt på ädla springare.
Pyramiderna utanför Kairo, vi red runt på ädla springare.

svenska tjejer och 4 killar från olika länder och for ner. Vi åkte så billigt som möjligt och hade med konserver i ryggsäckarna som matreserv. Tog oss efter Nilen medelst tåg ner till Assuandammen, efter vägen stannade vi vid tempel, gravar, museer och självklart pyramiderna där vi hyrde häst och red runt. Så häftigt att ha sett allt det där live. Vi släpade konserverna runt i Egypten och till slut tyckte vi att det var dags att äta dem. På ett hotellrum öppnades de och blandades ihop till en röra som vi åt upp. Billig men äcklig middag, minst en burk var tomatpuré vilket medfört att det inte är förrän nu jag kan tänka mig att använda tomatpuré i min egna matlagning.

Det är först ca 31 år senare vid kostomläggning 2011 som jag återigen äter ungefär samma mängd grönsaker och bra mat! Dock saknar jag sol, värme och frisk luft i samma omfattning. Det får vi en månad om året när vi seglar, kanske inte alltid sol och värme, men skiner solen bara för en kvart så är man ju både ute och i solen direkt.

I Israel konstaterade jag att min engelska var helt enkelt urusel. Jag hade kunnat göra det enkelt för mig att bara umgås med svenskar som det fanns en hel del av. Men sån är inte jag, utan jag umgicks mest med folk från alla andra delar av världen, alla kontinenter var representerade, bara för att utmana mig själv att prata engelska. Och de fick sig många skratt, men det bjöd jag på.

Brighton – tvärsom

Vid hemkomst från Israel började jag åter på lokaltidningen och just den sommaren jobbade en nyutexaminerad journalist som tipsade om att det fanns en svensk folkhögskola i Brighton. Den tjejen känner nog de flesta, det var Susanne som idag håller i ”Fråga doktorn” på TV.

Därmed anmälde jag mig, kom in, sa upp mig igen och åkte till Brighton. Fick en familj att bo hos, man, fru och två döttrar 12 och 10 tror jag de var. Frun skötte all matlagning och jag tyckte inte det var något större fel, jag äter ju allt jag blir serverad. Dock tyckte jag det var märkligt att det var efterrätt efter varje middag. Frågade om de alltid åt efterrätt varje dag, nej bara när vi har studenter, i vanliga fall är det bara på söndagar. Bad då om att de återgår till bara söndagar när jag var där, till förtret för mannen i familjen som älskade när de hade studenter…. Tjock var han.

Viktökning

De handlade en gång i veckan, exakt samma inköpslista varje gång. I fyra månader var det samma rätt varje måndag, tisdag osv. EN DAG i veckan fick vi färska grönsaker, annars var det mesta överkokt och grått. Chili con carnen varje fredag är det enda jag kommer ihåg att jag tyckte var gott, lite sting i.

Lunch på skolan kommer jag ej ihåg vad den bestod av, men tror jag ”unnade” mig en hel del godis under skoldagarna. På helgerna var vi ut på stan och drack öl, men inte i närheten av den kvantitet öl jag drack i Israel.

Gick till skolan, kanske två kilometer enkel väg, men det var den absolut enda rörelse jag gjorde under den våren. Därmed lade jag på mig kilon för absolut första gången i mitt liv, vet ej hur många, men jag var ordentligt mullig vid hemkomst. Mina jobbarkompisar hemma var rådlösa över hur det gått till.

Borta på en månad

När jag kom hem gjorde jag upp med chefen om när jag kunde börja jobba igen, tvättade och packade om från resväska till ryggsäck för att sen dra till Grekland med tåg i en månad. Tog mig till en ö i två veckor, åkte över och hälsade på kibbutzen några dagar, därefter tåg hem igen. Vips var överflödsvalkarna borta igen, jag lade inte så stor vikt eller tankar på vad som hände med vikten i England. Den kosthållningen behövde jag ej återvända till. I Grekland äter man bra och vid hemkomst var det som vanligt full rulle med skiftjobb och vanliga rutiner.

Det är nu jag konstaterar att precis innan ”kraschen” 2006 åt jag nog ännu värre än jag gjorde i England, dels för att all färdigmat, som jag började konsumera åren innan, innehåller mer och mer smygsocker och kemikalier som sliter både på kropp och psyke. Dels rörde jag mig ingenting på fritid, bara till och från buss, för jag hade ju inte tid! Slutade med allt jag tyckte var roligt och blev bara bittrare och argare, på allt!

Nutidens svackor

Jag har fortfarande svackor ibland, men jag känner dem tidigare och går ej ner mig så djupt som jag gjort. Ofta kan jag härleda till vad jag gjort, vad jag tänker och om jag ”fuskat” med mat, när jag känner att det är jobbigt. Sockret slår till värst och omgående!

Fars Dag!

Äntligen fick vi till det vi tänkt länge, gå runt och kolla på Fars skog. Packade fika i ryggsäck och kom iväg ca 11.30 och var hemma vid 16. Far, syster, sambo och jag knatade omkring, det är brant och vi tog oss både uppåt och nedåt i ojämn terräng. Var ej stigarna vi behövde se. Far, 78, var helt otrolig i sin framfart, efteråt vid middag såg han både pigg och väldigt nöjd ut. En underbar höstdag i solen med både ”trollskog” och vidunderliga vyer.

Nästa vecka: Kontrollbehov som gick över styr

Njut novembervärme!

Kina

Annonser

Sockrets inverkan – åksjuk, baksmälla och ilska

Rastplats
Fikaplats!

Idag vet jag och min kära sambo vad som händer om jag drar i mig godis eller något riktigt sockrat – jag blir folkilsken, främst mot min sambo! Det slår till ganska omgående numera, fanns väl lite spärrar förr, men har successivt förvärrats.

För ca 15 år sedan var jag riktigt ledsen och behövde avboka en aktivitet, ringde alltså en person som jag skulle ha träffat, varpå jag grät i luren. När hon lade på sa hon ”chockad” till  sin man att det var Kina, hon var ledsen. ”Ånej, sa hennes man, Kina är aldrig ledsen hon är antingen glad eller förbannad!”

Och jag reflekterade nog inte så mycket då vad han egentligen sa, men det är nog lite hur jag har varit genom åren. Har jag vettigt bränsle i kroppen så har jag varit glad, kreativ, engagerad, energisk, ”snäll” och spontan, men när bränslet tagit slut så har det inte varit kul. Då har jag inte hållit tillbaka utan sagt vad jag tycker, kanske inte alltid så himla smart formulerat. Och de närmaste har nog fått mest av det hemska tillståndet då jag mestadels kunde ”hålla mig” bland folk!

Det här var kanske inte så farligt i början av livet, men har eskalerat under årens lopp, glad bland folk och så ilsken och trött hemma. Mer och mer stressad i kropp och själ. Kontrollbehovet har också ökat med åren och var också med som en stor del i ”väggen” 2006, då jag började kontrollera allt möjligt utanför mitt ansvarsområde. Det blir ett eget kapitel här på bloggen framöver. Kan dock säga att numera har jag nog halverat eller minskat ännu mer på det kontrollbehovet och det är superskönt!

Sockret under olika tider

Från barndomen har jag några minnen där sockret har spelat sin roll. Var det barnkalas och en massa lek och bus efter fikat så blev jag kräksjuk. Likaså vid den årliga marknaden så gick man först runt bland stånden och fick väl nåt godis och sedan var det dags för karusellerna innan hemfärd = illamående och oftast kräkning. Vet att jag en gång fick sockervadd och mådde sedan så dåligt att jag aldrig ätit det igen. När mina gossar var små kunde jag ej ens titta på när de åkte en snurrande karusell utan att bli åksjuk.

Vid längre bilfärder ville jag helst sitta i mitten i baksätet för att se annars blev jag åksjuk. Men det blev jag ändå, speciellt som det var lite festligt och mellanmål var en chokladbit, då fick vi snart stanna och jag fick ränna ut i skogen.

När mina barn var små och behövde underhållas så körde jag för det mesta, speciellt på semestrar, då jag inte klarade att sitta i baksätet, läsa och leka med dem. När de var riktigt små åkte vi på husvagnssemester, alltså var det bara att lära sig att hantera sådan körning. Vilket jag har haft nytta av senare, ej rädd att haka på en husvagn, hästkärra eller vanlig bilkärra och ge mig iväg, kan även backa när så behövs.

Bussar var också ett gissel tidigt i livet, men vid 40 år började jag busspendla till jobbet och då hade jag motat bort åksjukan på något vis. Satt 2 x 4 mil varje arbetsdag i 13 år och numera ser vi fram emot vår årliga bussresa till Österrike som tar ett dygn. Sitter gärna långt bak och mår fint!

Sockerkaka

Farmor lärde mig massor, bland annat att baka sockerkaka. När hon hade slut ringde hon mig och jag for på cykel ner till henne för att baka, då hon visste att jag tyckte det var kul. Hon hade alltid kaffebröd, vilket de flesta hem hade och har, men då var allt hembakat. Denna sockerkakskunskap gjorde att jag ibland när jag kom hem från skolan och var hungrig vispade ihop sockerkakssmet utan bakpulver och åt, för smeten var ju så god. Dock hade jag lite vett att minska receptet så att det blev markant mindre mängd än till en hel sockerkaka. Sen klarade jag mig till middagen halv fem.

Kaffe

Jag hade också gammelfarmor nära och hos henne drack jag gärna kaffe, en liten, liten skvätt kaffe med massor av grädde och socker. Man kände sig ”stor” att få dricka med henne, gärna ”på fat”. Därmed fick jag in det här att ha socker i kaffe, först tre bitar, sen ner till två och de sista åren var det en bit innan jag lade av helt. Skulle tro att jag var runt 35 eller något sådant när jag slutade med socker i kaffe.

Mormor och morfar bodde ca 200 meter från en kiosk… och hos dem var jag en hel del.

Jag kommer inte ihåg huruvida mitt humör var upp och ner som barn när socker intagits.

Utmanade sjösjukan

Sjösjuka var som ett brev på posten, hänt att jag blev sjösjuk bara jag såg en färja. Men det botades när jag i början på 80-talet gick en tredagars seglarkurs, ex-svägerska som kom med förslaget och min vana trogen så ska allt provas, alltså åkte vi till Sandhamn på kurs. Året innan var jag i Grekland och hamnade på en segelbåt för första gången och jag har aldrig varit så sjuk och rädd i mitt liv. Men tack och lov tog min nyfikenhet över året efter, för efter segelkursen så blev jag mer vän med båtlivet och färjor har därefter ej varit ett problem. 23 år senare köper jag en segelbåt ihop med sambon!

Baksmällan

Jag har väl druckit och festat en hel del, kan jag inte säga annat. Tycker det är kul med fest, dans och hålligång. Tidigt i festlivet kom jag fram till att grogg det ska jag bara inte dricka för då blir jag helt liggande dagen efter med illamående. Kom fram till att det var läsken som gjorde mig sjuk. Söta likörer till kaffet var också väldigt gott, men blev till slut för sött för min smak så det lade jag av med och tar mycket hellre en rökig god whisky till kaffe.

Håller jag mig till vin, öl, whisky, cognac eller som till midsommarsillen en ren snaps så blir jag

Valde brant väg!
Valde brant väg!

inte sjuk. Men tar jag drink, shot eller likör då behövs det inte mycket förrän jag mår skrutt dagen efter. Cider eller halvtorrt vitt vin vill jag inte heller ha, för sliskigt.

Alltså känns det som att jag alltid varit sockerkänslig, att det har påverkat mig men jag har inte förstått det. Syndar jag nu, t ex med en godispåse så går hjärtklappning igång, ilskan slår till (på småsaker), efter någon timme kommer huvudvärken, precis som baksmälla. Fuskar jag lite med sånt som bildar socker i kroppen varje dag dröjer det inte länge förrän jag känner mig deppad, ledsen, arg, kränkt och allmänt låg. Jag blir helt enkelt påverkad på ett negativt sätt av kolhydrater och det har blivit värre och värre med åren. Tyvärr!

Kär gäst i huset

I fredags fick jag äran att ha stora barnbarnet som gäst, jobbade till kl 18, hämtade honom och så stack vi hem för att göra mat inför Idol. Sambon har varit bortrest i helgen så den lille och jag var själva. Blev hemgjorda hamburgare, sallad, egen ”ketchup” av lite krossad tomat och lite kryddor som kördes med stavmixer, bröd blev Eighties i ugn och så hade jag lite enkel majonnäs. Barnbarnet dukade och bar in allt till TV-rummet, kl. 19.53 satte vi oss och åt vår goda mat och hejade på Martin.

Supergoda Pizzabullar
Supergoda Pizzabullar

Lördag förmiddag gjorde vi ordning matsäck och stack ut till Skärmarboda, där det finns fantastiska stenar och grottor att klättra i och på. Så härligt att klättra omkring där och välja lite läskiga vägar och utmana oss båda på lite våghalsigheter. Matsäck blev smoothie på mjölk, grädde och banan till gossen och chiapudding på kokosmjölk, vaniljpulver och hallon till farmor, pizzabullar, varm choklad/kaffe, lite Robertssons ölkorv och vattenmelon i bitar. Å vad vi åt och pratade! Dialogen går mellan Dinosarievärlden till undranden om mer nära ting, spännande prat är det alltid med den kloka killen.

Nästa helg får jag privilegiet att rå om lilla barnbarnet! Jag är en superlycklig farmor som har förmånen att få njuta tid med barnbarnen även när det inte behövs, utan bara för att jag vill!

Nästa veckas rubrik: Varför antidietmänniskan började med LCHF

Hej så länge!

Kina

Kvalificerad skräpmat – början till slutet

Funderat en del på vad som hände när kroppen sade tvärstopp i april 2006, visst hade jag värk här och där, visst var jag trött och otroligt arg, arg och ännu mer arg under flera år innan! Skällde på massor med folk genom jobbet, alla var idioter! Dock ej de allra närmaste, de finns fortfarande kvar i mitt liv – tack och lov!!!

Under 2000 och framåt var jag singel, jobbade intensivt som projektledare, pendlade buss 2×4 mil och skulle även hinna med barnen (de var nästan vuxna, men mor ville ju självklart se dem då och då), övrig familj och vänner, handboll, ridning och gå ut med vänner.

Inte kul laga mat till sig själv, alltså blev det mycket hel- och halvfabrikat. Åkte hemifrån vid strax före 7 och var hemma mellan 17.30-18.30 och hade då ej ork för matlagning. Slängde väl i mig något snabbt, mackor, nån pasta eller nåt annat snabbt.

Frukost på jobbet var toppen, färskt bröd och lite olika pålägg och en frukt om dagen fick vi genom ett litet avdrag på lönen. Och jag har alltid ätit frukost innan jag börjat jobba, yoghurt, mackor osv. Alltså alltid två rejäla frukostar!

Lunch – här började det fallera ordentligt om man inte gick ut på lunchrestaurang, vilket gjordes någon/några gånger i veckan. Färdiga djupfrysta lådor…. in i affär på väg från bussen till jobbet. Hade jag ingen sådan låda så togs hissen ner i källaren i huset jag jobbade till en pastarestaurang och fick ett gigantiskt lass med mat som alltid slevades in.

Kvällsmat mycket hårdmackor. För det är ju nyttigt!

Godis åt jag förstås ibland, chokladkakor kunde man toppa upp med om man var seg på eftermiddagarna för att orka till hemgång. Har haft spärr på sånt, men ändå fått i mig en hel del.

Det jag började ”unna mig” nånstans där på mitten 2000-talet var mild vaniljyoghurt, flingor med torkade hallon och branflakes. Det var riktigt gott. Nu när jag läser lite mer innehållsförteckningar så konstateras att färdigsmaksatt yoghurt, såser och annat finns det mycket onaturligt i och gärna extra socker.

Halsbrännan var olidlig då och då, läste att ProViva skulle vara så fint för magar, inte för mig. Hade jag ej halsbränna innan så fick jag när jag drack denna ädla dryck. Novalucol var det som kunde avlasta för en stund. Numera har jag aldrig halsbränna.

Upp som en sol och ned som en pannkaka, dagarna i ända. Blev mer och mer folkilsken vid hunger och hungrig blev jag ofta. Upp och necat-408813_640r, upp och ner i blodsocker, det sliter förstår jag nu. Vid 48 år så hade kroppen fått sitt av detta pendlande i blodsocker som gjorde mig mer och mer stressad i kropp och själ. Till
slut orkade jag bara jobba, äta och sova. För när jag mår dåligt så sover jag otroligt mycket, lite tvärsemot vad andra stressade gör.

Bara jobba, äta och sova och inte ha någon liten enda energi till något annat sa mig att det är något riktigt illa, men jag hade inte kraft att göra något åt det. Tänkte att jag behövde byta jobb, men visste ej vad jag ville göra, så det var bara att köra på. Förändring vad gäller jobb kom några år efter.

När jag satt där våren 2006 och hela världen snurrade och till slut fick klart för mig att jag ”gått i väggen”, genom ett telefonsamtal med en sköterska på vårdcentralen, så kände jag mitt i det nattsvarta eländet att det kommer bli bra någon dag. Det har tagit sin tid men jag är glad att kunna säga mig vara igenom och mycket har jag fått förändra och kommit till insikt om.

I november 2005 köpte vi vår kära Sunrise, en segelbåt, i Härnösand. Min ”vägg” kom i mars-april 2006 och i mitten av maj åkte vi norrut för att ta över båten och ut och segla första helgen i vår båt. Det var en 25-årig dröm som slog in, men de 50 mil norrut var fasansfulla – panik i bröstet hela vägen inklämd i en överpackad bil. Det löste sig och jag lugnade mig någorlunda, sambo och far fick helt enkelt stå ut med mig.

Denna sommar kom en ny båt och ”hoppade på oss”, vi tittade igenom allaDSC_1666 skrymslen och vrår och konstaterade att den var väldigt bra. När vi klev av båten och vände oss om så blev det lite ståpäls, den heter Sunshine. Lite läskigt, vad kommer efter Sunrise. Efter några turer hit och dit så har vi nu två båtar. Sunrise ska säljas och vi fortsätter vårt båtliv i Sunshine. I helgen åkte hon upp på land, är lite nervigt att lyfta en båt första gången, men det gick jättebra. Bara att övervintra med andra aktiviteter och invänta nästa säsong.

Nästa veckas rubrik: Besvärlig som gäst – äter ju så konstigt!

Ha en härlig vecka!

Kina

Tonårslivet – äta, äta och äta

Under min tid som tonåring var jag väldigt aktiv, hade häst, spelade handboll och hade mina första extrajobb, inte i stor skala men dock.

Jag åkte alltid cykel till skolan (tills jag var 15 och moppen kom in i mitt liv), uppför backen till vårt hem och äta på eftermiddagen, sen ner till stallet och rida och fixa mockning och mat. Uppför backen igen för att sen ner till skolan igen de dagar det var handboll.

Med handbollen var det träning 2-3 gånger i veckan och match på helgen, hade 3 km cykling till skolan och därifrån gick en taxi ett par mil för träning. Den sista biten hem var en brant backe som jag svor över många gånger. Träningsdagar fick jag ju ta mig upp för den 3 gånger.

Självklart behövde jag äta, började med gröt, mackor, choklad, tog alltid om i skolmatsalen, tog mig något mellanmål när jag kom hem från skolan, middag 16.30 när pappa kom hem, sen kvällsmat uppå det innan sängen. Och bjöds något däremellan så vräkte jag i mig då också, t ex hemkunskapen, fika hos farmor eller hos kompisar.

All mat var hemlagad av mor och kändes som gedigen husmanskost. Inga färdigköpta köttbullar, pasta var det väldigt sällan utan det skulle vara potatis.

Jag var nog ganska matdyr, då det alltid var stora portioner på min tallrik. Det sitter i än, vill ha mycket mat, vill inte bli hungrig. Min hjärna förknippar hunger med trötthet och irritation. Var nog inte så farligt i början av livet men successivt så har jag ökat irritationen vid sjunkande blodsocker och hunger. Haft många olika jobb, fram till 2011 mest kontorsjobb, under flera perioder har jag fått stödäta vid kl. 11 för att överleva till lunch kl. 12. Ju mer jag åt på kvällen desto hungrigare på morgonen. Idag kan jag äta massor av god mat på kvällen och vakna utan att vara hungrig direkt på morgonen.

Men det är ett litet hjärnspöke, vill ej bli hungrig, på jobbet stoppar jag i mig något varje rast. Förr var det någon frukt, choklad, macka, kaffebröd eller något som triggade blodsockret snabbt, sen blev jag hungrig snart igen. Idag är det t ex ägg, nötter, chiapudding eller fröknäcke med något gott på.

Den nivå jag håller mig till med lågkolhydratkost är att hålla kolhydraterna runt 5% och jag har fått bli striktare och ej fuska om jag vill må bra. Har ätit så här i drygt 4 år. Finns mycket jag saknar, men har kommit fram till att det är mycket mer värt att inte stressa mig mer än nödvändigt med mat. Ibland ”unnar” jag mig något, men då väljer jag vad och det ska vara väldigt gott för att det ska vara värt det. Så får man ta några dagars bakslag.

Känns som att kroppen sakta men väldigt säkert gått mot att inte orka ta hand om alla dessa toppar och dalar i blodsocker. Kommer att berätta mer om vad som händer i min gamla kropp när jag fuskar med mat och godsaker här på bloggen.

Vi tillbringar våra sommarsemestrar på vår segelbåt och även där blir det matlagDSC_1651ning vid gasolspisen. Men nu går tyvärr den säsongen mot sitt slut, helgen har tillbringats i båten för lite urplock och avmastning. Jag kände för att utmana min höjdrädsla, när öglan till mastkranen skulle fästas på halva masten ungefär. Begärde att få bli upphissad i båtmansstolen som aldrig använts. Lite läskigt var det, väldigt öppet runt omkring, men det gick bra. Fick ej panik och kom ner utan hjärtklappning och geleben.

En kvinna berättade att hennes dotter som läser psykologi hade sagt till henne: ”Bra mamma att du provar nya saker för det håller dig frisk och du lever länge, det har jag läst om.”

Toppen tänkte jag, för lite äventyr och lära sig nya saker/aktiviteter då och då piggar alltid upp. Har lite behov att utmana mig själv då och då.

Läs gärna länkarna jag har lagt upp, människor som ätit sig friska och välmående, man behöver inte vänta tills kroppen säger ifrån på ena eller andra sättet. Vi är alla olika på vilket sätt kroppen reagerar på vad vi stoppar i oss. En del klarar hela livet utan att få några besvär, men jag tror tyvärr att det är ytterst få som inte råkar ut för något ohälsosamt under livets gång. Jag upplever det som att vi får mer och mer livslånga mediciner som kroppen ska hantera, som vi kanske kunde slippa. Mats Lindgrens blogg har idag ett skrämmande inlägg från en läkare. Läs gärna också Mats egna hälsoresa.

I Birgitta Höglunds blogg och kokböcker finns massor med matinspiration. Hon är ”morsan” till fröknäcket som många numera bakar runt mig. Finns förstås massor som inspirerar på nätet, men jag har fastnat lite för hennes recept. Har mycket kvar att prova. På Facebook finns olika grupper att gå med i för att få tips, Under Vårt Tak, Paleo/LCHF/Rawfood – Naturlig mat och LCHF Recept! är några.

Fick precis höra av min sambo att han läst en artikel om socker i Aftonbladets Wellness. Jag kan intyga att det stämmer fullt ut på mig, (sambon också) varje punkt har jag med på min lista över reflektioner jag gjort om mig själv och som jag tänkt förmedla här på bloggen.

Nästa veckas rubrik: Kvalificerad skräpmat – början till slutet

Ha det bäst!

Kina Råberg